-

Det låter konstigt, men det är sant.

Jag är ledsen. Finns så mycket minnen... Jag saknar Marica & Emelie så jag dör, och är arg på mig själv eftersom jag glömt så mycket fina minnen.

Det är galet vad mycket jag gått igenom. På bara några år har jag förlorat världens finaste & bästa vän, bråkat med min "syster", förlorat någon jag trott och litat på och älskat, jag har blivit så kär som man kan bli, jag har skrikit på mina vänner inför hela min klass, gjort bort mig inför hela klassen då jag skrivit skit på min blogg...

Jag är irriterad på mig själv som är så lättpåverkad, men när jag tänker efter så är jag inte det.

Jag är bara tretton år, jag kan inte ta hur mycket skit som helst, ni kan inte stämpla mig för allt jag gör och säger, utan att det påverkar mig! Det här ska inte bli en problemsida, men just nu så skiter jag i det!

Vi sa: "Vänner för alltid", vi sa: "Finns alltid för dig", men inget har vi gjort för att bevisa det! Säga är en sak, göra är en annan. Och jag är trött på det. Att säga men inte göra.

Man kan inte köpa mig som kompis, mig får man automatiskt som vän om man visar att man kan va en fin vän.

Jag har inte stora krav på en vän, bara att de alltid finns för mig och står upp för sin åsikt. Det är typ det.

Jag tjatar och tjatar om detta, men: att sms:a, "alla hatar dig, du är oälskad och ingen vill ha dig och lalalala.." För det första, vågar du inte säga det till mig i verkligheten och för det andra så bryr jag mig inte. Jag har vänner, och jag är inte oälskad.

Så ge dig, lilla vän! ;) knaaas....

Det här blev lite cp, men jag var tvungen att skriva av mig!